I rapport efter rapport om den organiserade brottsligheten finns det med. Ordet ”möjliggörare”.  Som en beskrivning av till exempel en styrelseledamot som är en del av de kriminellas brottsupplägg – men utan att det sätts i ett tillräckligt tydligt straffrättsligt sammanhang. I denna krönika föreslår jag att vi byter ut det.

Att ”möjliggöra” brottslig verksamhet – att vara en ”möjliggörare” –  innebär nämligen att man själv begår brott. Då är man kriminell. Som gärningsperson, som medhjälpare eller som anstiftare.

Visst har man ”möjliggjort” brottsligheten – men det låter för trevligt. Ordet ”möjliggörare” har en för positiv laddning. Och ordet bygger även in en distans mellan (gärnings)personen och det brottsliga.

Om du inte kan straffrätt och vet vad som krävs/räcker för ett straffrättsligt ansvar för ett visst brott kan det vara svårt att se vad det handlar om bakom alla formuleringar. Det kan leda dig till att tro att  det är ”de andra” – de kriminella grupperna som rör sig i olika miljöer – som begår brott och ”du i näringslivet” – du är möjliggörare men utan ett straffrättsligt ansvar.

När debatten kretsar kring att ”näringslivet måste ta ansvar” men inget om exakt hur  i konkreta aktiviteter blir det ännu viktigare att se att näringslivet självt genom alla ”möjliggörare” är en del av det kriminella.

Och det är bara aktörerna själva som bildar det vi kallar ”näringslivet” som kan sopa rent framför sina egna dörrar. Genom en effektiv och precis riskhantering värd namnet. Det är ingen annan som kan göra det jobbet.

Varför inte använda klarspråk? Det här är allvar!

De företagare jag möter vill inte möjliggöra brottslig verksamhet eller, för att tala klarspråk, vara kriminella och begå brott på jobbet. Du vill nog inte heller det. Då måste du veta vad du ska bygga ditt skydd mot. Här snackar vi ”på riktigt”- riskhantering.

Tre nyckelområden:

• Att ta reda på vilka brott det skulle kunna handla om för dig i din organisation. Titta på verksamheten utifrån, med kritiska ögon, och ställ dig frågan hur den skulle kunna vara en del av ett kriminellt brottsmanus – och försök vara lika kreativ som de kriminella när du formulerar svaret.
• Att veta hur man begår brotten du identifierat. Vad krävs för Penningtvätt? Näringspenningtvätt? Bedrägeri? Förskingring?
• Att veta hur du och dina kollegor skulle kunna ”åka dit” och bli dömda. För de flesta brott krävs ett så kallat uppsåt till att begå brottet – men du ska veta att det räcker med ett likgiltighetsuppsåt.

Upp med det på bordet. Upp med riskerna. Sätt igång med effektiva åtgärder och bygg ett motstånd.

Och använd klarspråk. 

Högsta domstolen använde nämligen det – klarspråk – i sin dom ”Advokatens överföringar” från i somras då en advokat, mot sitt nekande, dömdes för att ha begått brott på jobbet. Brottet var näringspenningtvätt, det handlade om hanterandet av pengar på ett klientmedelskonto och Högsta domstolen ansåg att advokaten begått brottet som gärningsperson med ett likgiltighetsuppsåt.

Visst skulle vi kunna beskriva det som ett exempel på ett ”möjliggörande” av brottslig verksamhet – i detta fall av penningtvättsverksamhet. Visst skulle vi kunna se det som ett exempel på en ”möjliggörare” inom näringslivet.

Eller så stannar vi upp och påminner oss om uttrycket från det antika Grekland: ”att kalla ett fikon för ett fikon och ett tråg för ett tråg” (oftare använt i översättning ”att kalla en spade för en spade”) och följer Högsta domstolens ordval och språk.

Det är hårdare och rakare. Det lyder ”gärningsman”. Inte ”möjliggörare.”